På Storegår´n i Kestad, nära Kinnekulle i Götene kommun, bor och verkar Per Fredriksson med fru och dotter. De är aktiva samhälls-och världsmedborgare och Per har bland annat arbetat med lantbruk både i Kanada, Kongo-Brazzaville och Ryssland. På gården ligger givetvis stort fokus på djuren men också på växtodling och vallentreprenad.
Hur kommer det sig att du blev uppfödare?
Mina föräldrar hade mjölkkor och jag har alltid intresserat mig för verksamheten på gården, så det var ganska självskrivet vad min inriktning skulle bli. Efter gymnasiet fick jag dessutom möjlighet att jobba som lantarbetare i Canada, på en gård som hade växtodling, nötköttsproduktion och eget gårdsslakteri. Där lärde jag mig mycket! Sedan dess har jag haft lite olika jobb på vintrarna, bland annat som skidlärare, och på somrarna har jag jobbat här med mina föräldrar, innan jag och min fru fick möjlighet att ta över gården 2008. Vid det laget hade mjölkproduktionen avvecklats och vi körde igång med köttproduktion istället, vid sidan av växtodlingen. Jag gör det mesta själv på vintern men under skördesäsongen har vi fem anställda.
Varför nötkreatur?
Efter att vi avvecklat mjölkproduktionen hade vi ekologisk växtodling utan kreatur i ett par år. Det är helt klart en stor utmaning att lyckas med det, både vad gäller näringsförsörjning och ogräs. Idag är min filosofi att det ska finnas en balans i verksamheten med lagom mängd nötkreatur. Vi har lättare att klara ogräset och vi lagrar in både kol och näring i marken. Nötkreatur är ju fantastiska på det sättet att de omvandlar något människan inte kan göra något av, till något människan kan göra något av. De konkurrerar inte heller med oss om föda. Med gräsbete får nötkreaturen dessutom röra lite på sig för att hitta maten, det tror jag är bättre än att de bara får det ställt framför näsan.
Vad har ni för tankar om framtiden?
Vi är bland annat med i ett par projekt som Jordbruksverket och Gård-och djurhälsan driver, ett där man har en grupp med djur ute året om, och ett där man inte avlusar djuren. Båda har fungerat riktigt bra hittills. En annan sak vi satsar på är vi alltid sår med fröer och örter även i vår spannmålsgröda, så när spannmålen är tröskad och halmen som djuren ska ligga på i vintern är bärgad, växer det något ytterligare under hösten, så det finns blommande växter även senare på året för våra pollinerande bin och humlor att leva på.
Dels för att ha en buffert, dels för att mata mikroorganismerna och hålla igång fotosyntesen. Sedan är planen att inviga vår solcellsanläggning under sommaren 2019 för att bli helt självförsörjande på energi. Vi vill även kunna bevattna för att bättre hantera olika väderutmaningar.
Vad är det bästa med att vara uppfödare?
Jag gillar att kunna påverka vår markanvändning och djurvälfärd i en positiv riktning, vilket blir väldigt påtagligt när man jobbar med ett stycke land. Man bidrar med något konkret och gör tydlig skillnad. Det är roligt.
