Börje Karlsson bor och arbetar tillsammans med sin familj som fjärde generationen lantbrukare på Västergården i Vartofta utanför Falköping. Det är en gammal kulturbyggd, trakten har haft lantbruksmark i 5000 år vilket speglas i grannsämjan som finns mellan gårdarna. Börje skulle aldrig kunna tänka sig att leva på något annat sätt än på landet, med djuren och naturen utanför köksdörren finns det alltid någon anledning att ta på sig träskorna och gå ut.
Hur kommer det sig att du blev uppfödare?
Jag är fjärde generationen på gården. När min far fyllde 65 fanns jag och mina två systrar som möjliga efterträdare, men systrarna hade redan varsin bondpojk med möjlighet till gård så då var bara jag kvar. Bortsett från ett år har jag varit skriven på gården hela mitt liv och jag hoppas att inte jag är den sista generationen att bo här. Jag har en liten gård men jag lever som lantbrukare på heltid. Ibland hjälper jag en kompis som har uppemot 700 djur, det är roligt men jag hade inte orkat ha det så varje dag. Som liten lantbrukare är det svårt att slåss emot de stora producenterna. Hade det inte varit för Gröna gårdar är det inte säkert att jag fortsatt med djuren på gården. Nu blir det i mindre skala och därför mer på individnivå, de vet vem jag är och vilka djur jag har skickat. Killen jag hjälper ibland, han skickar 35 tjurar åt gången och har ingen aning om vilket djur som är vilket. Det är skillnad.
Finns det någon möjlighet att det blir en femte generation som tar över gården?
Jag hoppas det, men jag vet samtidigt hur det känns att ha den förväntan på sig. Min far hade mjölkkor och när han bestämde sig för att sluta rev han ner mjölkanläggningen. Det var smart gjort, då slapp jag fundera över det. Jag märker på min dotter att hon funderar och kanske känner att hon måste ta över gården men jag försöker vara tydlig med att hon ska göra det hon själv vill med sitt liv.
Vad tycker du bäst om med att vara uppfödare?
Jag vet inte. Jag springer in och ut hela tiden. Jag skulle inte kunna tänka mig att bo i stan, jag är en ”ur-lantis” om man säger så. Det finns alltid en anledning att gå ut, jag vet inte hur många gånger jag går igenom köksdörren varje dag. Jag är inte så petig med arbetstiderna heller och kan jobba långt in på natten om det krävs, samtidigt som jag och familjen gärna packar ihop oss och åker ut på utflykt en dag om det är fint väder. Det är mer en livsstil än ett arbete. Jag trivs att var ute, är det kallt gnäller jag lite och tar på mig lite mer. Jag stortrivs, det är ett härligt liv!
