I Brålanda vid Vänerns sydvästra kant ligger Hopperud gård. Här bor Rupert, hans fru och fem barn på gården som från början var Ruperts föräldrahem. Hans intresse för djurhållning startade tidigt då han redan som elvaåring skaffade sina första egna får. Genom åren har det på gården i perioder funnits både får, grisar och kor men nu har Rupert endast fokus på nötdjur.
Hur kommer det sig att du blev uppfödare?
Jag startade som elvaåring med några får som jag lät gå i hönshuset. Fåren hade jag kvar till jag var sexton, men det gick inte så bra. Jag hade ingen att fråga och det var inte heller särskilt lönsamt. Jag tog över gården som är mitt föräldrahem när jag var femton och då hade jag också vall som jag sålde till grannen. Förutom bruket jobbar jag deltid som skogsarbetare men arbetet utanför har minskat i takt med att jag har utökat här på gården. Vi gjorde om till lösdriftsladugård i början på år 2000 och jag har nu ett åttiotal nötdjur som inte ätit spannmål på flera år.
Vad tycker du bäst om med att vara uppfödare?
Det blir en livsstil, en vana. Det är roligt att se när det fungerar och djuren mår bra. Det är också roligt att producera sådant som faktiskt är bra, dessutom skapar djuren öppna marker.
Du har haft flera olika djur, hur kommer det sig att du slutligen bestämt dig för nötdjur?
Nöt gör mer nytta än bara mat. Med grisar var det sämre miljö, både för dem och för mig. De slogs och fick för många kultingar som inte var friska så veterinären fick komma ofta. Ur ett miljöperspektiv är inte grisen heller speciellt bra eftersom de lever på spannmål. Fåren tycker jag är för små, man måste ha så väldigt många. Dessutom skulle de klippas och det var ett väldigt jobb tyckte jag. Det känns både mer rationellt och bättre med nöt för mig.
