Pälsfåren som syns beta på Malö utanför Onsala tillhör Johanna Clase och hennes familj. Johanna och hennes man Anders tog över Häcklehagen 2011 och släktforskning visar att gården funnits i familjens ägo ända sedan 1700-talet. Johanna, Anders och deras tre barn brukar därmed markerna som nionde generation i ordningen och även om det aldrig var självklart för Johanna att ta över driften efter sin far är hon glad över att hon tillslut gjorde det.
Hur kommer det sig att ni skaffat får?
Det har funnits djur på gården långt tillbaka men vi är först med att ha får här. När vi bestämde oss för att båda två stycken skulle arbeta här på heltid var vi tvungna att utöka för att få det att gå runt och får är väldigt behändiga. Jag kan i princip sköta dem helt själv, man kan flytta en tacka utan att bli rädd för att bli sparkad, det är jättestor skillnad i hanteringen i jämförelse med nöt. Får är också bra att ha i naturvårdsområden där folk promenerar, står det helt plötsligt en tjur i hagen kan ju folk bli lite skrämda. Fåren trampar inte heller sönder markerna på samma sätt. Jag älskar betesmarker, det värsta jag vet är när det blir igenväxt. Jag antar att det är en arbetsskada från tiden på Länsstyrelsen. Att låta djuren beta är dessutom ett förträffligt sätt att få fram kött, de sköter om landskapen samtidigt som köttet blir utmärkt.
Vad är det bästa med att vara uppfödare?
Friheten, man styr helt själv över sitt arbete. Fast det finns en konflikt där, egentligen styrs man av vädret, men det är roligt att följa med årstiderna. På hösten är det skönt att få ta hem djuren, få in dem, väga dem och se hur de har vuxit. Det är fantastiskt med växlingarna arbetet innebär. Fast det är klart, det beror nog på när du frågar, om du ringer mig i april mitt under lamningarna är det inte säkert att jag är lika positiv. Då arbetar vi dygnet runt för att få ihop familjelivet med gårdslivet, det är skillnad mot sommaren då arbetet är mycket mer flexibelt.
Hur känns det att gården funnits i släkten i så många generationer?
Det är tur att jag inte tänkte på det innan jag tog över, då hade det kanske känts som ett tvång. Vår gård ligger kvar som ensamt jordbruk mitt i ett villaområde, de som flyttar ut hit tycker att det är lite spännande att komma och titta, gården blir nästan lite exotisk. Jag funderar på vad min pappa hade gjort om vi inte hade tagit över, vi behövde ju aldrig komma dit, det hann ju lösa sig innan. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om men det sista jag vill är att barnen ska göra något de inte vill och jag är glad så länge jag känner att jag kan göra det jag vill nu.
